Just nu diskuteras det flitigt i media hur vi i Sverige ska förhålla oss till att ta emot de stora mängder flyktingar som är på jakt efter ett nytt land att bo i. Ett land där de slipper leva i förtryck. Ett land där de får äta sig mätta. Ett land där deras barn får gå skola. För oss på IndiGo är det självklart att Sverige ska fortsätta ta sitt ansvar och fortsätta ta emot ett rimligt antal asylsökande. 

Skavlan hade en intressant gäst igår – Daniel Goleman, som har skrivit boken Emotional Intelligence. Om du missade programmet kan du ser det här. Goleman, som inspirerats mycket av Dalai Lama, menar att EQ – känslomässig intelligens – är en minst lika viktig egenskap som IQ. Det handlar bland annat om förmågan att förstå andra människors känslor och handlande, men även om att förstå sina egna känslor och handla på ett etiskt sätt.

Han fick bland annat frågan om vad som får människor att vilja hjälpa andra. Att vara ”goda” människor. Vid en första anblick kan man tro att det egentligen mest handlar om att må bättre själv genom att till exempel engagera sig för flyktingars situation eller genom att åka på en volontärresa till ett fattigt land i behov av hjälp. Om syftet med en ”god” handling i första hand är att ta en selfie och lägga upp den på Facebook har man missat poängen.

Därmed inte sagt att vi alla ska bli som Dalai Lama, även om världen förmodligen skulle bli en fantastisk plats då. Oavsett syfte är det aldrig fel att göra en god handling för någon annan. Men den som gör det av samma kärlek och drivkraft som exempelvis en förälder hjälper sitt barn har kommit en god bit på vägen mot självförverkligande och ett mer balanserat och lyckligare liv. Win-win.

I en värld med fler sådana människor skulle vi förhoppningsvis slippa se högerextremister som lägger krokben för livrädda flyktingar med barn i famnen eller byar som bildar mänskliga murar och möter desperata människor på flykt med våld och hot för att försvara ”sina” intressen och hålla ”de andra” borta.

Så till svaret på frågan vi ställde i rubriken. I vilket land är man mest givmild?

Charities Aid Foundation rankar varje år World Giving Index baserad på tre faktorer; om landets invånare den senaste månaden har donerat pengar till välgörenhet, om man har volontärarbetat, och om man hjälpt någon man inte känner som var i behov av hjälp. Siffrorna är visserligen från 2014, men reslutatet brukar bli ganska likartat år från år.

Vilket land som ”vinner”? Sverige kanske? Norge? Tyskland? Eller något annat ”rikt” land i väst?

Nej. På första plats hamnar ett av Asiens fattigare länder – Myanmar! Sverige hamnar på plats 40, som vi delar med ständigt katastrofdrabbade Haiti. Norge ligger nästan i botten på listan.

Vad betyder det? Ska vi behöva skämmas över att vara skandinaver nu? Vi som gör så mycket gott?

Nej, inte nödvändigtvis. Det finns anledningar till att listan ser ut som den gör. Buddistiska Myanmar (fd Burma) har en lång tradition av givmildhet, och även de som själva knappt har mat för dagen tar ändå det lilla det har och delar med sig till de som har ännu mindre. I ett land som styrts av en en militärdiktatur som själva roffade åt sig alla tillgångar under många år var det det enda sättet för befolkningen att överleva. Man höll ihop. Dessutom ger det god karma att vara givmild.

Men siffrorna ger en tankeställare. Och argument mot de som slår sig för bröstet och säger att ”vi i Sverige har minsann redan hjälpt så många så nu får det vara nog!”. Glöm inte att flertalet av världens flyktingar är på flykt i sitt eget land, eller i lika fattiga grannländer. Förra året hamnade länder som Sri Lanka, Thailand och Filippinerna långt före Sverige på listan över hur mycket man engagerar sig. Även Syrien hamnade före oss.

Vår devis är ”Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon”. Välgörenhet och volontärarbete är ingen tävling. Var och en hjälper till efter sin förmåga – men borde inte ”rika” Sverige och Norge hamna högre upp på listan?