Är du alltid sådär glad? Är en fråga jag får ibland, fick den senast i veckan och stannade kvar i tanken lite. Är jag alltid sådär glad? Alltid är kanske ett för stort ord och nej jag är absolut inte alltid glad. Däremot är jag optimistisk och allt som oftast glad. En del har åsikter om att en kan vara för positiv. Och visst. Ibland kan jag nog råka säga det också – men i bemärkelsen att det känns som falsk glädje. Att däremot välja att se det goda istället för det onda är för mig en självklarhet. Jag har så lite förståelse till varför det onda ska få ta sådan plats i människors liv där det onda egentligen inte finns.

Att bli arg, irriterad, ledsen eller förbannad på småsaker tar enligt mig extremt mycket energi. Inte bara för en själv utan även för omgivningen. En sak är om det har hänt en tragedi eller om ilskan, sorgen eller ångesten faktiskt ska ta plats – men att bli förbannad över trafikrusning, att någon råkar köra på din tå med kundvagnen, att solen inte skiner eller att din tröja du suktat efter inte finns i din storlek – vad är det att spilla energi på? Givetvis är det upp till var och en vad en vill lägga energi och tankar på. Jag själv vet att jag är allt för självkritisk och allt för mycket en tänkare generellt – något jag jobbar med och tycker är viktigt att jobba med.

Att lägga energi på ilska över småsaker kan en också jobba med. För på riktigt? Vad är det för problem egentligen? Att kaffet var för varmt på caféet eller att bussen kom 30 sekunder för sent? Kom ihåg att din attityd utåt inte bara påverkar dig. Det påverkar minst sagt människorna runtomkring.

Så försök välja gott framför ont. Tanten som körde över din fot med kundvagnen gjorde det troligen inte med flit. Att bussen är en skvätt sen kanske inte spelar så stor roll. Att solen inte skiner får en faktiskt ta om en valt att bo i Sverige.

Att sprida kärlek och glädje tycker jag dessutom är vårt ansvar. Att se omgivningen med mindre hat och mer positiv vibe kan vara ett steg dit. Att le. Att ge. Att hjälpa.  

Det är speciellt att resa ensam. Det är en utmaning såväl som en grym erfarenhet. Men med en syster som reser ensam hejvilt så är det lätt att förminska det hela. Klarar hon så klarar jag. I den beräkningen har jag dock inte tagit med att det kan ha varit tufft för henne också. Att första gångerna ibland kanske var tunga. Att vanan sätter sig efter ett antal resor. Att hon har åkt iväg både en, två och fem gånger själv.

När jag lyfte från Doha mot Sri lanka i början av oktober hade jag minst sagt panik. Tidigare har jag bara varit på resande fot ensam i max två veckor. Inte för att min tid ensam nu är extremt lång, men nio veckor kändes då som en evighet bort. Ångrade mitt val bittert och ville mer eller mindre inte sätta mig på nästa plan. Jag grät tills jag kräktes och kunde inte förstå mitt val. Varför?! Varför utsätta sig för det? Varför släppa sargen och tryggheten? Varför så länge? Varför ensam? Varför? Varför? Den kvällen skrev jag med min syster som lugnade mig med att hon ofta ställt precis samma fråga. Varför gör jag detta?! Men att det oftast kommer fram ett väldigt bra svar i slutändan. Kunde andas ut lite och hoppades att min kloka syster skulle ha rätt.

Såklart hade hon det. För även om jag längtar hem till alla nu precis som första dagen, så har jag så många svar på varför idag.

• Jag vill växa som människa.
• Jag vill hjälpa till i världen.
• Jag vill utmanas.
• Jag vill klara mig själv.
• Jag vill träffa människor.
• Jag vill resa och se världen.
• Jag vill utvecklas.
• Jag vill gå ur vardagen och släppa ramar.

Och det bästa av allt? När jag har gjort allt detta – då kommer jag komma hem till människor som jag älskar så mycket! Fira jul med familj, släkt och träffa vänner. Innan dess får jag dessutom krama om syster och pappa. En väldigt fin lyx!